Fritziie

Jag hade ställt in mig på att det inte skulle bli så jobbigt,
jag skulle vara lugn o sansad och ett stöd för mamma.
Men det var som att någon slet ut hjärtat på mig,
inte främst för att morfar inte finns i livet längre, för han har det bra.
Men för att alla var så ledsna, det gjorde ont ända in i själen.
Men samtidigt kunde jag inte låta bli att förundras,
förundras över att hela familjen, hur olika vi än är till det yttre,
var så lika i själen i kyrkan. Så precis likadana.
Det fanns ingen tuffhet, inga försök att vara någon,
inga fördomar om gammalt skrock.

Där fanns bara vi, allihoppa tillsammans, i samma båt.
Vi fanns där med varma famnar att finna tröst i,
vi fanns därmed stora axlar att vila tårarna mot,
och ingen var ovälkommen att ta för sig.

Det var när jag såg ut över min stora tjocka familj
som jag kände en sådan varm känsla i bröstet.
Den känslan som man bara kan få av sitt eget kött och blod.
Det fanns så mycket kärlek och ömhet i ett och samma rum,
det är beundransvärt och jag älskar er!

Alla har sin egen lilla plats i familjen,
alla har sitt eget lilla hörn av vårat kärlekshjärta.
Det är när vi alla samlas, som jag ser hur mycket vi hör ihop.
Mamma, Peter, Jag & Jocke,
Pia, Evelina & Anton,
Timo, Madde, Jonathan, Casper & Benjamin,
Jaana, Emil, Emma & Elias
Ari, Kate, Daniel, Rasmus & Dennis
Marja, Jonny, Ansi, Patrik, Robin
Mormor

Jag älskar er, och jag älskar att älska er!