Fritziie

Nu har jag läst ut en utav de bästa böcker jag läst,
och troligen en utav de bästa böcker jag någonsin kommer att läsa.
Hångla mer av Klas Hallberg. En riktig jävla fullträff!
Boken är som att få en välbehövd smäll på käften, utan att det gör ont.
Det är som att få en kanna iskallt vatten över sig när man latar sig i solen.
Man vaknar och man börjar fundera. Läs den!

Nu har jag bestämt mig för att våga vara,
våga vara arg, våga vara ledsen, våga vara glad.
Men framför allt att våga vara sårbar.

Så den här texten är för mig ett steg i rätt riktning.
Jag mår inte bra. Men jag vill gärna göra det.
Och om jag nu vågar må dåligt, och vågar visa att jag mår dåligt,
om jag vågar släppa ut allt som jag har stängt inne.
Så kanske jag äntligen kan börja jobba på att må bra igen?

Jag har inte velat prata om hur jag mår,
med risk för att verka negativ och larvig inför min omgivning.
Med risk för att någon ska tänka att jag "bara överdriver"
och att det faktiskt finns de som "har de värre".

Men det är egentligen jävligt egoistiskt och dömande.
Ärdet inte egentligen så att det är jag själv som tänkt att jag
"bara överdriver" och att det finns de som "har det värre"?

Och varför ska någon annans åsikt överhuvud taget spela någon roll?
Varför ska jag intala mig själv att jag överdriver när det finns de som har det värre.

Värre för vem?

Är det inte så att den enda person jag med 100% säkerthet kan säga
att jag kommer dela resten av livet med är mig själv?
Då är det ju min egen känsla jag måste koncentrera mig på,
inte någon annans. För vem hjälper det?

Jag vill inte må som jag gör, jag vill inte se på mig själv som jag gör.
Jag vill se på mig själv så som mina närmsta ser på mig.

Men hur gör man?