Fritziie

Go'kväll!
Jag är aningen upprörd när jag skriver detta,
en av mina vänner sedan långt tillbaka skickade ett mejl till mig på facebook.
Där hon berättar om sin mamma och det helvette deras familj lever i,
hon berättar också om en grupp på facebook som heter:
"Alla vi som är rädda för kärringen som står vid statoil i Bålsta"
En grupp där elaka kommentarer och fördomar svämmar över.
En grupp där ingen jävel som gått med vet vem den här kvinnan är,
där ingen jävel vet vad den här kvinnan har gått igenom,
där ingen jävel vet vad den här kvinnans barn går igenom just nu!

Jag vet vem den här kvinnan är.
Jag har suttit i hennes kök och blivit bjuden på mellis.
Jag har suttit i hennes soffa när hon har spelat gitarr
och förgäves försökt ge mig en sångröst,
jag sjunger som en kråka, har alltid gjort och kommer alltid att göra.
Men hon fick mig ändå att känna mig som en stjärna.

Det mest patetiska i den här gruppen är att folk försvarar den,
det jämförs med skogsturken o folk som lagt upp pinsamma saker på youtube.
Det är absolut inte samma sak, det finns inte minsta gnutta humor i det här.
Jag kan aldrig för mitt liv se att comhem skulle göra en skämtreklam
med någons psykiskt sjuka mamma.

Att man sen ska behöva bli ett skämt själv för att man säger ifrån rör mig inte i ryggen,
det kan inte på mils avstånd mäta sig med vad min vän går igenom.
Jag citerar nedan vad min vän skriver i sitt mail.

"Ni har säkert inte missat gruppen som heter
"Alla vi som är rädda för kärringen som står vid Statoil i Bålsta".
Det är min mamma som står där.

Sommaren 2008 hände en mycket jobbig sak för min mamma
som gjorde att hon fick en psykos. Jag har haft två helvetiska år.
Hon vill inte ta någon hjälp.

Jag har suttit timtals i telefonen till 112, sjukvårdsupplysningen,
psykiatrin, vårdcentralen, socialen, polisen etc etc.
Ingen kan hjälpa henne, eftersom hon inte vill ha någon hjälp själv.
Trots att hon många gånger sagt till mig att hon inte orkar leva längre
så anser dom inte att hon mår tillräckligt dåligt.
Samhället är helt sjukt. Ska det behöva gå så långt att man
skadar sig själv för att man ska kunna få tvångsvård?

Jag har haft det så sjukt jobbigt.
Jag har försökt få henne att inse att hon inte mår bra, att hon behöver hjälp.
Hon ringer mig ofta och gråter för att hon mår dåligt,
även när folk har varit där och hånat och skrattat åt henne
(bland annat kallat henne påskkärring) så har hon ringt och gråtit.
Det gör mig så jävla ont. Jag blir skitledsen själv när hon gråter
för att folk kan vara så grymma mot en som inte mår bra.

Hon är inget skämt och det finns inget roligt i det hela.
Och det är inte bara hon som blir drabbad utan även jag!

Inatt t.ex så var det ett par ungdomar som bankade på dörren och sprang iväg
när mamma var inne och vilade foten. Klockan var halv ett. Tänk om det fortsätter så?
Jag vill inte bli drabbad för att samhället inte kan hjälpa min mamma!
Och vi ska inte behöva flytta bara för att ungdomar vill trakassera."

Jag hoppas verkligen att de som läser detta och är med i gruppen kan vakna,
min vän kämpar för att mamman ska få hjälp, min vän lever varje dag
med att hjälpa den människa hon älskar över allt annat.
Föreställ dig vardagen i min väns liv, föreställ dig att få ihop jobb,
kärleksliv och den eviga tyngden att försöka hjälpa din mamma.
Föreställ er sedan att behöva se en grupp på en offentlig internetsajt,
där människor skrattar åt det helvette du lever i.

Du gråter varje dag, medans de andra skrattar åt dina tårar.
Jag hoppas att någon kan ta till sig det här o lämna gruppen,
självklart finns det personer som tycker att det är en skitsak
och ingenting att bli sur över, dessa IQ fiskmåsar kommer alltid att finnas, överallt.
Men de som fortfarande har samvete nog att skratta
är de som är okapabla till att känna empati.
Det är ingenting att vara stolt över!

För att avsluta detta inlägg lite mer mjukt och positivt,
så bjuder jag på lite bilder från dagarna med Emma och lite nyshoppat!





Välkomnar tre nya vänner till ringsamlingen!


Två nya böcker råkade slinka ner i shoppingbagen också.
Roslund & Hellströms böcker är de bästa jag läst, tror att jag har läst alla utom denna.
Dyngkåt och hur helig som helst är rolig som fan, jag o Emma har redan börjat läsa lite.
Den hade nog varit oslagbar om vi hade varit morsor över trettio, men kul ändå.






Puss på Stjärten